Det har gått riktigt bra för Anna detta, och jag känner nu att det är min tur att ta ikapp lite... Första skolveckan på sista året är snart avklarad, och jag måste säga att det känns riktigt bra att börja igen! Och snart är det studenten, det är faktiskt inte alls speciellt långt kvar. Trean kommer gå så sjukligt fort. (Och nej, tiden är inte konstant, utan det är människans påhitt, eller hur...?) Första grenen i klassikern är avklarad, och vår finafinafina klass lekte Baywatch igår. Så vackert. Otroligt! Nu väntar vi alla med spänning på resultatet, som borde(?) publiceras på fc idag...

I mitt förra inlägg var jag lite nostalgisk, så jag tänkte fortsätta med det, och lägga upp ett nästan exakt två år gammalt inlägg, från min förra blogg. Ettorna på skolan har varit ute på Lögdö i omgångar denna vecka, så här kommer en liten text skriven av en nervös och spänd Sara efter vårt besök på lägergården, första veckan i ettan.


"Nu är jag rejält trött. Kom hem från spöregnet på Lögdö för ett par timmar sedan, men ännu har jag inte piggnat till. Det kanske behövs en natts sömn i en säng, och inte på ett hemskt ligugnderlag i ett kallt och fuktigt jätterum. Men vi får se. Duktiga jag lyckades självklart få feber igår kväll, och satt under mitt täcke och höll på att frysa ihäl. Vandringen var krokig, paddlingen -motströms- var sjukt jobbig, både på grund av det strömmande vattnet, men även på bristen av det. På vissa ställen i den vackra Ljustorpsån (eller hur var det, Anna?) höjde sig vattennivån ungefär 30 centimeter ovanför sandbottnen, så då var det bara att hoppa i det iskalla vattnet och börja dra kanoten framåt. När fötterna domnat av var det inte så farligt. Faktiskt. Något som var desto värre, var det vatten som öste ned från de duvgrå skyarna. Ja, regnet fullkomligt öste ned 90% av tiden. Nästan.

Men väl inne i "huset" var det ganska mysigt att sitta och prata, samtidigt som man hörde och såg hur regnet snabbt föll ned från himlen. Efter ett par otroligt långa timmar, eftersom klockan där inne stod stilla ett bra tag, blev det middag, och sedan var det bara att vandra tillbaka till huset, som på utsidan verkligen såg ut som en ladugård... Vi lekte lite lekar, bakade tunnbröd och hade det allmänt trevligt. Mitt tunnbröd blev nog lite för tunt, eller något, så det som egentligen skulle varit mjukt, knastrade när man åt, men... Haha.

Efter ett par timmars välbehövlig sömn, på något som kändes som ett kallt stengolv, och nog var det också, blev vi alla väckta av Bertil, vår mentor, och det var bara till att pallra sig upp, och bort från det varma täcket. Lite frukost senare, var det dags att packa ihop, och efter mycket om och men fick jag faktiskt in täcket och liggunderlaget i respektive fodral. Jag misstänker faktiskt att jag hade med mig lite för mycket packning, så jag blev väldigt, väldigt glad, när pappa ringde och sa att han kunde hämta oss. Tack:)

Visst, att paddla motströms i spöregn är kanske inte det roligaste jag gjort, och fisk till middag är inte riktigt min grej. Jag brände tunnbrödet i ugnen och hade ont i huvudet hela kvällen, men trots det är jag faktiskt riktigt glad att vi åke på det här lägret. Innan det visste jag knappt vad de i min mentorsgrupp hette (16 personer, inklusive mig själv), medan jag nu "känner" många av de övriga också, vet lite om de flesta, och namnen sitter nästan helt nu. Så tack Skvadern, för att ni har en sådan tradition, och tack alla som var där, för att ni ni hjälpte till att göra det här lägret till en minnesvärd upplevelse.

Nu blir det sova för min del, godnatt! "



Åh, det känns så länge sedan, men ändå så nära. Sjukt...

(Dålig bild på den för min del ännu mer nostalgiska Kiörning...)