Det dryga dygnet jag tillbringat i Annas hemstad Sundsvall var oerhört trevligt. Mysiga människor, god mat, (potatisgratäng, någon...?), fina platser och många skratt. Det något kyliga vädret var kanske enda minuset, men med alla mysiga och varma filtar blev det problemet ett betydligt mindre problem. Senare användes ovan nämnda filtar till att täcka för alla fönster, och på så sätt förhindra att soluppgången skulle störa vår nattsömn i den lilla stugan. Att hänga upp fleecefiltar med tändstickor är en konst som få behärskar, må jag säga...

Jag vaknade tidigt imorse och gick upp efter någon timme. Satte mig ute på trädäcket och såg ut över havet. Vackert. Växlande. Oändligt.

Efter en lång lång lång promenad med Mimmi var jag frusen och gjorde därför något jag inte gjort på flera år: tappade upp ett bad! Frånvaron av badande kan ha att göra med att vi inte har något badkar, utan endast en liten, röd plastbalja som det är omöjligt att få plats i om man inte är fyra år... Men med tända ljus och lugn filmmusik blev det oerhört mysigt ändå. Och varmt. Tror jag behövde det. Nu snart - sova. Det tar på krafterna att vara i Sundsvall.






Jag är havet.
Oändligt, ofattbart
Vågor går igenom mig som kittlande händer
Men jag kan inte skratta.
Har ingen röst,
ingen hals,
inga lungor.
Jag är havet.




Alfons och stora havet.
(Och visst låter det lite som en barnbokstitel?)